https://www.instagram.com/evaswedenmark/

fredag 26 maj 2017

Så länge sedan, så nära i mitt hjärta

1978. Emil fyra år, Elin några månader.
Vaknar på ön, vilken lycka. Allt är i blomning. Maj månad så fylld av förhoppningar. Jag minns maj 1978, då bodde vi här jag, Emil och Elin, alldeles nyfödd, och deras pappa. Huset var enkelt, inget vatten, inga bekvämligheter. Men så lyckliga vi var. Elin låg i sin vagn och sov, Emil sprang omkring på ön, det var nästan bara vi här på vardagarna.
Stilla dagar. Lyckliga dagar för så länge sedan.

Jag kom igår med min mac i ryggsäcken och ett manus som snart ska lämnas. Vilken frid jag känner här fortfarande, vilken lust att skriva det ger att vistas i det gröna med blänk av vatten i utsikten från verandan.
Nu längtar jag ut hit till sommarvistet.
Då, 1978, hade vi planer, drömmar om hur vårt lilla sommarhus skulle utvecklas. Nu har vi lika många planer, vi är ett segt släkte vi i familjen som aldrig tycks sluta drömma.
Ibland kan det vara snubblande nära att aldrig vara nöjd, slå sig till ro ... men familjen växer och utvecklas, så gör våra drömmar.

måndag 22 maj 2017

Nu väntar vi på ljuva ö-livet , lille M och jag


Från svarta moln till blå himmel och ljuvlig sommardag. Lille M och jag tog båten från Strömkajen ut till sommarön. Vi hade många viktiga uppgifter. Skulle prata avlopp och fixa underskrifter och handlingar till vår ansökan om det nya lagstadgade avloppet som alla vi öbor kämpar med. Lille M ser sig som, ja är, sin familjs representant och deltar glatt och intresserat i våra möten.
Nu är allt bestämt, ansökan på väg, plats bestämd.

Det var sommar på landet.
Gullvivorna blommade,vi åt på verandan i fågelkvitter.
Vi var i väntan lite grann, i väntan på att sommaren ska börja, på att ö-livet ska bli vår härliga vardag med vandring till bryggan, grillning och fika med familjen, med vedkapning och tomtplanering, att alla är där.
Det vill vi, lille M och jag.
Att dörrarna till husen ska öppnas och glada ansikten titta ut..
Och lille M längtar efter att Skogsökamraternas matcher ska komma igång
.
Sommar alltså, det längtar vi efter.

torsdag 18 maj 2017

Igår var de svarta molnens dag

Den här Picassobilden köpte jag av bouqinisterna längs Seine i Paris åt bror P på sextiotalet. Han har kvar den.
Igår var en riktigt svart dag. Jag vet bara inte varför dessa stråk av svartsyn, sorg och melankoli ibland sveper över mig. Egentligen var det ingen anledning, småsaker som hopade sig bara. Men redan på morgonen var jag så ledsen. Jag läste manuset jag arbetar med och tänkte: Det är inte bra. Fy vad jag är dålig.
Jag gick ut, promenad som medicin, ingenting hjälpte. Snälla E1 och E2 hörde på min röst att något var fel och deras samtal tröstade.
Men sådana dagar finns egentligen bara en sak att göra. Lägga sig tidigt. Acceptera att tårarna rinner. Försöka läsa något, försöka somna.
De svarta molnen, ja de måste väl finnas, de också.

Tur att idag är another day.

Jag arbetar flitigt. Lyssnar inte på mobil, stänger av allt utom mitt manus. Just nu har jag en paus. Äter pain au chocolat på balkongen. Läser mejl. Tackar Alltet för goda vänner som ger mig så kloka insiktsfulla synpunkter på det jag skriver.

Så är det idag. Bättre.

söndag 14 maj 2017

Den låt jag verkligen tyckte om vann

Nu har jag sett på hela schlagerfestivalen. Jag är nöjd, en vacker och känslomässig låt vann, så fint framförd.

Hurra för att denna lågmälda vackra sång vann. Så extrafint det var när han sjöng den med sin syster, Luísa Sobral, som skrivit låten, när de vunnit.

Salvador Sobral tävlade för Portugal med låten Amar Pelos Dois,  kärlek för två.
"Musik är inte bara fyrverkeri musik är känslor," sa Salvador Sobral på scen efter vinsten. "Låt oss göra musik som verkligen betyder något."

Ja, jag till och med röstade på honom.

https://www.svt.se/kultur/musik/portugal-vinner-eurovision-song-contest-2017

fredag 12 maj 2017

Jag har fått mattfnatt i mitt hem




Hej och hå! Nu har jag släpat hem en ny fin matta till mitt kök/arbetsbord. Under bordet ligger nu en matta från Chhatwal-Jonsson i handvävd återvunnen denim. Så fin.
Jag hämtade den i stan och åkte buss med den hem.
Lever man ensam som jag måste man banne mig vara stark.
Under en arm en matta, under den andra ett gäng barn- och ungdomsböcker som jag ska specialstudera över helgen.
Glad helg förresten!
Jag har fått mattfnatt, myser in mig i lägenheten med mattor här och där.

torsdag 11 maj 2017

Nu ger jag mig ut på tigerstigar, trotsar allergin

Jag trodde min mac med alla manus i höll på att krascha. Panikläge med snar lämning.
Dessutom fungerade inte mina skrivare.
Macarnas Maestro Lukas kom som en räddande ängel, han hörde paniken som rådde och kom, lade lugnt sina händer på min mac, konstaterade att allt var bra, det var bara någon liten inställning, han fixade enkelt skrivarna, konstaterade att den externa hårddisken var DÖD, installerade en ny.
Lukas räddade oss många gånger på Fönstret. Han är suverän.

Sen skrev jag, fixade en ny mobil, gosade med Elsa, lagade mat, pratade med Elin. En bra dag.

Men varför är jag då så oändligt trött? Jag vet ju, det är allergin som slår till som sjutton i år. Jag är laddad med alla möjliga allergimediciner, det hjälper inte. Jo, det hjälper en del mot allergin men inte mot den monumentala trötthet jag känner nu.

Tror jag går och lägger mig med Den som går på tigerstigar, efterlängtad roman av Helena Thorfinn. Jag tyckte mycket om hennes första,  Innan floden tar oss.

onsdag 10 maj 2017

Våra kära bärböcker i somrig nyutgåva

Har ni sett! Så roligt. Annica Wennströms och mina bärböcker blir sommarläsning i år. Lind o Co har gett ut våra böcker som ljudböcker och de har gått väldigt bra. Så nu kommer de i fina pocketutgåvor. Juni, juli, augusti, september.
Emma Graves har gjort de fina nya omslagen.
Ett tag kändes det som om mina/våra böcker kom ut, lästes, sedan sålde de slut och försvann. De förlag som gett ut dem var inte så intresserade av nytryck eller pocketar tyvärr. Jag har inte ens själv alla de böcker jag skrivit som getts ut.
Så händer detta med ljudböcker. Plötsligt får tidigare böcker nytt liv. Vilken glädje.
Och inte bara nytt som ljud, utan nytt även som pocketböcker.
Jag är väldigt glad över det!

tisdag 9 maj 2017

Om min längtan och mitt skrivande

Ibland behöver man pigga upp sig med en glad varm bild. I synnerhet när E2 just åkt tillbaka till Monrovia efter en tid i Sverige. Jag är så stolt över det arbete hon gör, över hennes fantastiska engagemang. Men det hindrar ju inte att jag alltid längtar efter henne.

Snart blir det varmt och vår och sen sommar och då kommer hon hem igen. Och kanske åker jag till Liberia igen, i höst. Vi hade det så fint där. Och jag älskade att sitta i hennes lägenhet och arbeta.

Det var där jag la sista handen vid Annicas och mitt manus Det hemliga rummet (arbetsnamn) som nästa år utkommer på Lind o Co.
Jag är jätteglad för det.
Lind o Co ger ut Emma Valls och mina och Annicas böcker som ljudböcker och allt fungerar så otroligt bra. Nu kommer en relationsroman! Mer om den så småningom.
Idag väntar jag på att den nyutgåva av första boken i Bärserien, Smultron och svek, som Lind o Co också ger ut, ska dimpa ner i min brevlåda!

torsdag 27 april 2017

Läsarbrev är det bästa en författare vet

Nu finns min nya roman också som ljudbok, så fint uppläst av Katarina Lundgren-Hugg
"Rolig, tankeväckande och lite sorglig", skriver en läsare som hört av sig om Se upp med vad du önskar.
Det bästa jag vet är läsarbrev. Människor som läst min roman och skriver till mig om sin läsupplevelse!
 
Ofta läser jag en bok och tänker att jag borde verkligen berätta för författaren hur  mycket jag tyckt om boken. Men det bli alltför sällan av. Ändå vet jag ju själv hur mycket de breven betyder!
Det är så ensamt att vara författare, man sitter i månader, år, umgås med sina romangestalter, arbetar med sin bok. Lever i och med den.
Så släpper man ut sin baby i verkligheten. Och vill ha reaktioner. Idag är det få tidningar som skriver recensioner. Dessutom har vi ju fenomenet att alla tidningar  i Sverige ängsligt skriver om samma böcker och det finns ett fåtal författare som alltid recenseras, men många aldrig får en rad.
Jag tänker ibland att det är begränsat i Sverige när jag läst den tionde intervjun med samma författare och sett samma författare säga samma sak i morgonsoffan, i teves litteraturprogram.

Jag känner så många författare som skriver så bra, men aldrig kommer med i den svängen!

Tack och lov då för underbara läsare som hör av sig.
Igår fick jag ett brev från Ulla om Se upp med vad du önskar som gjorde mig så glad:

"Uppiggad och glad känner jag mig sannerligen efter läsningen. Du skriver lika roligt och träffsäkert som vanligt om de fyras gäng. Skrattat rakt ut har jag gjort flera gånger och även hållit tummarna rent bokstavligt för att allt ska ordna sig för dem med alla deras tokiga projekt. Vissa män får säkert ett och annat att tänka på också. Boken är både rolig, tankeväckande och litet sorglig. Just som en bra bok ska vara. Mest gillar jag ändå alla små underfundiga iakttagelser som ger så mycket att tänka på."

torsdag 20 april 2017

Underhåller och inspirerar, skriver M-magasin

Nu har den utkommit, Se upp med vad du önskar. Finns på bibliotek och i bokhandlar hoppas jag! Och jag hoppas förstås på många läsarreaktioner. Den allra första kom från M-magasin.
"En lättsmält läscocktail som utmanar föreställningar om hur kvinnor 60+ bör leva. Eva Swedenmark underhåller och inspirerar", skriver Jenny Lindh.
Så glad jag blir!

söndag 2 april 2017

Gösta Ekman och de amerikanska desertörerna

Gösta Ekman brukade jag se, här på söder, han promenerade ofta i mina kvarter. Vi kände inte varandra. Men en gång i tiden hade vi "delad vårdnad" om några unga amerikanska desertörer. Det var någon gång 67-68 och Rick, Richard Bailey och Mike, Michael Lindner, hade flytt från USAs horribla anfall på Vietnam. De var två av de fyra första som kom till Sverige via Japan och Sovjetunionen. De var matroser på hangarfartyget The Intrepid och smet under ett uppehåll i en japansk hamn.
De ville inte vara med, de fick hjälp att på underliga vägar ta sig från Japan till Stockholm. Många öppnade sina hem. Leif och jag också. Så Rick och Mike, bodde ibland  hos Gösta Ekman och hans dåvarande fru Fatima och ibland hos oss i Aspudden. Även många andra öppnade sina hem. Föreningen TUFF i Tyresö var mycket aktiva i mottagandet.
Det var en svår tid för de unga desertörerna, de politiskt  medvetna människor i Sverige som tog emot dem med öppna armar ville också ha svar på politiska frågor, svar som de här unga killarna inte hade.
De behövde mer av allt, tror jag, omtanke, hemkänsla, de hade ju lämnat sina familjer i USA. Mikes föräldrar kom och hälsade på hos oss.
Rick och Mike talade alltid så väl om Gösta Ekman

Rick placerade en liten orm hos oss, Olsson, han kom ibland och skötte om den. De sov hos oss när de ville, åt och sjönk ihop på våra kuddar på golvet. Sakta gled de ur vårt liv, saker hände med oss, med dem.
Jag har inte träffat dem på många år men tänker då och då på dem. Jag tror de blev kvar i Sverige.

Kanske en långsökt betraktelse vid Gösta Ekmans död, men den säger väl också något om honom, om hur han öppnade sitt hem. Hur han tog emot. Hur han var en vänsäll själ.





fredag 31 mars 2017

Boken är här, nu ska vi fira


Nu är Se upp med vad du önskar på väg ut till bibliotek och bokhandlar.
Och på torsdag är det releasfest, glatt mingel och boksläppsfirande här hos mig. Det blir trångt och glatt!
Om ni undrar vad jag gör nu: Städar!
Egentligen ska man ju mest städa efter festen, men jag insåg att jag måste få ordning på mina böcker och på de högar av papper som på outgrundligt sätt växt upp här och där!

Det blir klart och fint till releasen.
Bästa av allt: E2 kommer hem till min fest.
Och Lille M laddar för lotteri och bartenderjobb!
På Ordberoende förlag kan ni läsa mer om boken

tisdag 28 mars 2017

Svenska dagbladet med "kurerat" innehåll????

Det där med nya ord! Jag läste Svenska dagbladet idag som  ska göras om, ny layout mm.
Tidningen ska ha ett "mer kurerat innehåll" meddelar man.

Och jag undrar vad i hela friden de menar med kurerat?
Jag har frågat runt till språkintresserade människor, ingen vet!
Vad är det för ord? Någon som kan berätta för oss fåkunniga!!

söndag 26 mars 2017

Barn, barnbarn, böcker, det är mitt liv

John, Peter, jag - mina fina bröder!

Det snurrar runt i min värld, förlåt mig kära bloggvänner om jag inte riktigt hunnit med mellan ny bok, skrivandet av en annan, ljudböcker, med mera.
Jag älskar att det snurrar, att det händer saker. Att jag inte sitter stilla och virkar i min ensamhet med glasögonen på näsan och håret i stillsam knut som barnböcker har en tendens att framställa mor- och farmödrar.
Det händer snarare mer än på många år. Och jag vill det. Mitt skrivande, böckerna är viktiga. Viktigast är för mig är barnen och barnbarnen.
Men det finns tid för just detta: Böcker, barn, barnbarn är mitt liv!
B som i Boyfriend finns det inte plats för.
Jo ett B till: Bröder! Se den fina bilden då vi träffades på Pelikan, bröderna och jag!

onsdag 8 mars 2017

Orkar inte längre vara en duktig flicka, jag lutar mig tillbaka och skriver av lust

Jag levde mer då, i Paris, för länge sen, var inte så himla duktig, hade inte såna överkrav, levde bara

Alltså ska  jag verkligen behöva vara en så himla duktig flicka? 
Ska jag verkligen fortsätta med det, pressa mig att göra mer och mer, mer än jag orkar och bör?
Det har jag gjort mest hela livet. Sjuttsingen vad duktig jag varit. Nu tänker jag inte argumentera med Birgitta Olsson för jag har inte läst hennes bok. Men jag storknar bara jag hör uttrycket.

Jag tänker på mina barns småbarnsår, jag var överduktig. Jobbade heltid och skötte tre barn, började jobba på nytt ställe när barn ett var fem månader. Så höll jag på sen. Var chef för en tidning, skötte mina tre barn, var aktiv i olika teaterspel på fritiden och började skriva böcker på nätterna sedan i mitten av nittiotalet.

Ett tag bröt kroppen ihop, jag fick en sjukdom och opererade bort min mjälte, sen var det full fart igen. Snygg skulle jag vara också. Och glad.
Men sen orkade jag inte längre i början av 2000-talet. Skiljde mig, slutade jobbet, flyttade.
Det tog sin tid att komma i balans med mig själv och hitta min kärna. Det kan jag säga.
Men jag höll nog masken då också, stretade på och var glad på utsidan.

Idag tycker jag att jag har hittat en balans. Jag lever verkligen för att träffa mina barn och barnbarn och för att skriva. Det är det jag gör.
Ibland känner jag de gamla kraven på mig själv. Skriv mer. Gör mer. VAR DUKTIG. Ibland skriver jag och gör saker mer av tvång. Men då vänder jag tillbaka till lusten.

Jag tror att jag har en balans i livet. Men en gång duktig flicka alltid duktig flicka någonstans inom mig. Så jag är vaksam. Försöker att säga nej och stopp och försöker att inte döma mig så hårt när jag inte riktigt når mina mål.

Alltså, duktig flicka? Nä, jag vill inte. På vems villkor var jag det, egentligen?

måndag 27 februari 2017

Husdrömmar på TV och i mitt liv


Jag ser programmet Husdrömmar i  TV1 och blir förundrad. Helt vanliga människor förverkligar sina husdrömmar. Det är fint med förverkligade drömmar, planer, visioner. Ändå är det en fråga jag inte kan låta bli att ställa mig: Hur sjutton finns det människor som har råd?
Själv har jag en vision av mitt kök i min trea. Tänkte det skulle bli rymligare så jag vill kanske ta bort ett skåp, frys och kyl. Då får jag mer golvyta, en kyl-fys i ett räcker väl för mig.
Men har jag verkligen råd?  Köpa ny kyl och frys innan de gamla gått sönder? Ta hit snickare.

Min vision är mer back to basic.
Inte köpa ett gigantiskt fönster från Polen, eller bygga otroliga inbyggda glashus, de mest fantastiska hus - och jag är inte ironisk. De är verkligen härliga.
Men alltså ... det måste ju rulla miljoner i varje husprojekt, i material, hantverkare?
På ön beställde vi nya fönster. Fina som bara den, tyvärr hade vi inte råd med innanfönster. Vi har en vision att vi ska sätta in dem. Något år.
Ibland drömde exmannen och jag om att höja taket, få en övervåning med havsutsikt, det stupade på ...  ja ni förstår vad.
Men, jag älskar mitt hus. Det  är i precis lagom nivå för mig.
Just nu hörde jag kostnaden för senaste drömhuset i teve ... Sju miljoner. Mycket pengar.Jo.
Men samtidigt ungefär vad en liten trea bostadsrätt kostar här i Stockholm innanför tullarna idag.

Bostadspolitik. Så galet det kan bli.

fredag 24 februari 2017

Om underbyxor och kissnödighet

Spanarna, ett kul program som jag gärna lyssnar på i P1 när de letar trender och samtidsfenomen. Helena von Zweibergk är alltid ett nöje att lyssna på.

Jag har gjort en liten privatspaning på sista tiden som jag undrar över. Kanske har ni lagt märke till det, men kanske är jag bara ensam om att tycka att allt behöver jag inte veta.

Det började i Green Room i Melodifestivalen, flera av deltagarna meddelade Sverige att de var kissnödiga.
Överinformation, tänkte jag.

Sen fick gulliga Oskar Zia priset som Årets Homo på Gaygalan. Vad säger han först av allt när han går upp för att ta emot priset?
"Jag är så kissnödig!"
Det var ju ändå ett ganska högtidligt ögonblick och situationen i hans blåsa var inte så intressant, inte för mig i alla fall.

Ett tredje exempel, man har ju tre i Spanarna. En  rolig  kolumnist i DN  funderade över hur hon är och  kanske skulle kunna bli.  "Ibland får man ju själv ryck, och bestämmer sig för att börja klä sig fint, (... ), och byta underbyxor varje dag", skrev hon.

Det var min minispaning om intima detaljer människor oförblommerat delar med sig av. Vad tycker ni?

torsdag 23 februari 2017

Det är klart jag firar att jag hänger med

Jag har fyllt år . En del av mina vänner struntar i sina födelsedagar. Jag är lite tvärtom. Jag menar att det är väl härligt att man levt ett år till. Att fira är för mig att se framåt.
Sen är det ju underbart att fira med min familj. Ibland har jag fest, i år var det familjemiddag. Barn och barnbarn och exman. Bara E2 saknades, hon arbetar ju i Liberia. Men hon hade beställt en överraskning, halv nio ringde ett bud på med fantastiska viner och ostar vi skulle ha på middagen på kvällen. Så gulligt! Innan dess hade E1 smugit in hos mig, gjort choklad med vispgrädde som jag alltid dricker på min födelsedag. Så sjöng hon och vi kröp upp i min säng, jag öppnade presenter och vi pratade innan hon störtade iväg till jobbet.
Sen middag med hela gänget här på kvällen.
Men tro inte att det vara är utsvävningar, dessemellan läser jag korr på nästa bok så ögonen går i kors!

söndag 19 februari 2017

Ordbrodösen: varför har har jag inte den här boken kvar att läsa?


Jag läser fort, för det mesta.Väldigt snabbt. Men ibland är en bok  så speciell att jag verkligen tvingar mig att läsa sakta. Så är det med en ny fantastisk allåldersbok jag just läst, Ordbrodösen av Anna Arvidsson. Vilken magisk bok. Jag tillät mig att ta några kapitel i taget bara. Bara ett till, tjatade jag på mig själv när jag läst klart de kapitel jag tillåtit mig.
En sån där bok vet ni som när man läst sista sidan tänker: Varför har jag inte den här
boken kvar att läsa?
Det är Anna Arvidssons debut och kanske kallas den en bok för unga vuxna? Bry er inte om det. Den passar alla som älskar sagor och mystik men också uppskattar intensiv nutidskänsla.
Den handlar om en hemlighet som bevarats i generationer, en gåva bland kvinnorna i släkten att kunna påverka genom sina skrivna ord, en magisk gåva som inte får missbrukas och som hålls så hemlig. Som också kan vara farlig om den missbrukas.
Den dagen Alba fyller arton ska hon invigas, kunna styra människors tankar och handlingar med sina ord. Men något händer.
Mer vill jag inte säga. Det är en förunderlig saga, fint skriven med ibland andlöst spännande innehåll.
Författaren rör sig lika ledigt i Värmland som på söder, nutidskänslan finns där men också trådarna bakåt i tiden. Hemligheter och lögner som Alba måste kämpa emot för att finna sin egen väg.
Vilken debutbok.
Sara R. Acedo har gjort ett mycket fint omslag.
Jag har bara en uppmaning: Läs Ordbrodösen!

lördag 11 februari 2017

Biblioteken är guldgruvor för de läsare vi är och vill nå

Författare från Ordberoende förlag presenterar vårböcker för Btj, jag Birgitta Backlund, Disa Åberg och Lena Hansson

Jag sitter ju inte bara och skriver, som författare.
Igår hade vi en trevlig dag, några författarkompisar från Ordberoende förlag och jag. Vi skulle presentera vårens utgivning för ett hundratal bibliotekarier från hela landet på Btj,  Bibliotekstjänsts dag, i Stockholm på Norstedts förlag..
Viktigt eftersom vi alla vill finnas på landets bibliotek, guldgruvorna för de läsare vi är och vill nå.
Så vi presenterade våra kommande böcker. Det var jag som hade en helt ny roman, de andra presenterade sina romaner som nu kommer också i pocket men som utgavs förra året. Birgitta Backlunds Lustans tivoli, Disa Åbergs Operamopsen och Lena Hanssons Ett liv utan början
Eftersom min roman inte är tryckt ännu fick jag nöja mig med att berätta och visa det fina omslaget  Michael Ceken gjort till Se upp med vad du önskar.
PS: Ni vet väl att Om ni inte börjar leva gör jag slut finns som pocket på Pocketförlaget?

tisdag 7 februari 2017

Jag undrar, jag frågar mig, jag är osäker, jag skriver

Intervju av Mats Almegård med Han Kang från Sydkorea i DN
Det jag vill i livet är  att skriva, men det är klart att ibland efter timmar vid datorn undrar jag vad jag håller på med.
I synnerhet nu i slutskedet av en bok, jag har inte träffat många vänner, på ett tag jag har inte varit på bio och teater, jag sitter bara här med min mac och skriver och korrar. Dag efter dag, många timmar. Nätter. Petar, skriver om. Misströstar. Blir hoppfull. Korrar.
Vad driver mig, tänker jag ibland.
En sån dag läste jag en fin intervju i DN av Mats Almegård med författaren Han Kang.
"En dag gick det upp för mig att författare famlar i mörkret: sårbara och veka ställer de frågor. Då bestämde jag mig för att skriva. Frågor är för mig än idag det enda möjliga svaret i livet."

Urklippet sitter på kylskåpsdörren nu. Uppmuntrar mig. För så är det. Jag undrar, jag frågar mig, jag är osäker. Jag skriver.

måndag 6 februari 2017

Dyrt dåligt utbud av säng och resa för singlar

Jag funderar. Det är ju ett känt faktum att Sverige har väldigt många singelhushåll. Vi är alltså många som lever ensamma i våra hem. Man tänker att marknaden borde inse det, anpassa utbudet efter en efterfrågan jag vet finns.
Exempel:
Vi som älskar att resa vill kanske inte nödvändigtvis vill dela rum om vi reser med en kompis. Men försök med de vanliga resebyråerna att hitta resor där man till rimligt pris kan boka ett rum för en person. Apollo försökte absolut sälja på mig och min kompis ett dubbelrum, det är som två rum, sa de ... gott om plats. Tur att vi inte tog det för det var inte alls så.Jag vill inte dela dubbelsäng med en kompis.
Langley är en bra resebyrå, det går att boka ett eget dubbelrum med bara ett litet tillägg.  Olönsamt tycker tyvärr många resebyråer.
Lönsamt att satsa på singlar som vill ha eget rum, tror jag.

Jag ville byta säng och tittade på IKEA. Typ hotellsäng kanske, tänkte jag och såg de inbjudande bilderna. Men hoppsan alla var 160 eller 180 breda, jag tänkte mig en säng mer anpassad till mina utrymmen och för det mesta sover jag ensam, jag ville ha 1.20 max 1.40, men lika fin, lika många varianter av madrasser, sängar, gavlar mm,
Tror ni att det fanns? Jag hittade ingen så jag frågade Ikea. Det fanns. En. En ful grå. Se bilden. Riktigt dåligt IKEA.

torsdag 2 februari 2017

Skilj dig från slentrian och bli fri


 Allt fler skiljer sig efter 60, meddelar Aktuellt. Amelia Adamo var med i TV med kloka synpunkter på varför kvinnor idag skiljer sig: Vi kan, vi har egen lön, eget liv.
Det tror jag. Jag gjorde det själv, släppte taget om ett äktenskap där alltför mycket gått fel. Ska man verkligen, när man är i en så mogen ålder, fick jag höra... ja varför inte? De här fria åren efter min skilsmässa har varit fantastiska. Barnen skiljer man sig ju inte ifrån. De är min familj och de är nära mig. Min trygga kärleksfamn.

Däremot har tidningarna en fantastisk nästan tvångsmässig förmåga att skildra hur gulligt det kan bli med ett nytt äktenskap, en ny kärlek, ett nytt samboförhållande. Det är liksom alltför ofta definitionen av lycka.

Har du träffat nån ny då? får jag alltid höra.

Och om jag inte vill? Om det är ganska bra att sova ensam mitt i sängen, läsa när jag vill, göra vad jag vill. Inte behöva vara svartsjuk, inte bli utsatt för misstänksamhet.
Ensam, ja.
Men man kan vara fruktansvärt ensam i ett äktenskap som tystnat. 

tisdag 31 januari 2017

Man ska inte gamla sig, säger Dagny 104 år

Har ni läst Dagnys blogg?
Om inte gör det. Det är otroligt uppiggande.
Jag såg henne i teve häromdagen, pigg och rolig och rakt på sak. Och 104 år gammal. Aktiv bloggare. Livet har blivit riktigt roligt efter 99-årsdagen, sa hon. Det var då hon började blogga.
Men hur ska man göra för att bli så pigg som du, frågade programledaren.
Dagny log finurligt och svarade:
Man ska inte gamla sig

Så suveränt och så sant. Det är klart det är en massa med gener med mera. Men det är också inställningen till livet.
Ni vet: Man blir inte äldre än man gör sig.

På Dagnys språk: Man ska inte gamla sig.
Det ska jag tänka på och ta till mig.

måndag 30 januari 2017

Pratbubblor i hjärnan, konstiga tankar, ny bok

På jobbet. Fransk musik i lurarna. E sitter vid ett skrivbord, J vid ett annat. Vi är tysta och flitiga alla tre och skriver.
Ångest i mina tankar. Nu har jag lämnat texten. Till den suveräna textgranskaren Marie. Andra vändan. I helgen fick jag oro i kroppen. Det var något jag missat. Pratade med E2. Pratade med E1. Båda har läst och gett mig kloka synpunkter. Det var något en av dem sa som gnagde i mitt sinne så jag steg upp tidigt i morse och skrev om ett kapitel och skickade till Marie. Men nu måste jag sätta stopp.
Basta! Jag har skrivit klart, det är färdigt.
Ett tecken på det är  att jag börjat tänka på bok nummer tre.
Först var jag tom i huvudet, hur ska jag kunna skriva en rad till om mina kvinnor?
Sedan skickade jag manus och det började bubbla i mitt huvud.
Det kunde ju starta i xx xx ... man kan tänka sig att Garbo, att ... Vilka ska följa med? Flyga när man över 85?
Ja, ni förstår, bubbel i mitt huvud. Små pratbubblor i hjärnan, konstiga tankar. Redan nu? Den tredje boken innan den andra ens kommit ut. Och om ni inte gillar den andra?
Ja det kan inte hjälpas, min fantasimotor har börjat gå, på lågvarv än. Men ändå!