torsdag 19 januari 2017

Mitt nya liv och den goda franska maten





Så tidigt i mitt liv började jag älska allt franskt, mat och språk ... ja och mycket annat. Det har suttit kvar genom livet fast det finns så mycket jag blir galen på där,  fransk politik inte minst,.

Men det är märkligt ändå hur kärleken sitter i. Som idag. Jag åt middag med finaste Annica W . På Styrelsen vid Kungsholmstorg, en härlig fransk sylta, en liten bistro som man skulle kunna finna i Paris. Jag gillar det, jag känner mig hemma.

En pastis till att börja med, sedan anka, husets goda enkla röda vin. Och Annica tog musslor.
Allt var gott, bra tillagat, ändå enkelt.Som det ska vara. Fransk husmanskost.

Och #mittnyaliv? Jo, tack. Det går bra. Fettkaffet gör mig pigg och mätt. Jag arbetar intensivt med korret till min nya roman. Medan jag arbetar lyssnar jag förresten i lurarna på fransk musik. tala om frankofil :)
Och jag tror verkligen att god vällagad fransk mat, det hör hemma i mitt nya liv!


tisdag 17 januari 2017

Dagens triumf: träning. Dagens last: kokos

Vackra palmer i Monrovia
Och idag .... ta da da da!!!!! har jag tränat. För första gången på pinsamt länge. Jag hittade ett gym intill min skrivlokal och har gått omvägar förbi det, men idag slog jag till. Och det var fruktansvärt. Jag som ganska lätt brukar gå runt där fick släpa mig sista varvet. Influensan har verkligen satt ner mina krafter och det var pinsamt och sorgligt jobbigt. Men nu känns det bra!

Det är ju inte så att jag gått upp i vikt, snarare ner sedan jag insåg att jag är mjölkallergiker och slutade pimpla i mig mängder av caffé latte. Men det är svårt att ställa om alla sina små vanor, låta bli den där onödiga mackan, tänka bra mat i stället för att bara slänga i mig något. Tänka mera grönsaker. Ja! Alla vet, ändå är det så svårt.

Jag dricker kokosvatten, och när jag blev sugen på något att knapra på igår blev det kokosflingor. Vilket påminde mig om hur bror Peter och jag när vi bodde i Sollefteå brukade använda veckopengen, 25 öre vill jag minnas att det var, till att köpa en påse kokos och knapra i oss! Ljuva barndom. Andra veckor köpte vi på kredit för samma veckopeng kaksmulor på närbeläget bageri. Man fick en hel påse och ibland låg en bit av en prinsesstårta i den!

#mittnyaliv - att träningen börjat är en triumf. Nu måste jag bara hitta träningsvanor. Svårt för en så inbiten innesittare och snö-och vinterhatare som jag den här tiden på året!

måndag 16 januari 2017

Visst finns det hopp även i detta mörka panka januari


Det är tungt ibland, eller hur? Mörkt och kallt och tomt i plånboken i januari.
Motivationen att återigen lyfta sig, skapa något känns som en omöjlighet. Jag ser in i mig själv och ser mörker, ingen liten gnista som tänder min lust.
I stället för att skriva ... ja, jag gör ingenting. Överlever, flyter på ytan, gör det jag måste men ingenting mer.
Så är det ibland.
Nu börjar det vända. Jag vill få ordning på tillvaron. Jag planerar och gör överenskommelser med mig själv. Den ena idén efter den andra poppar omkring i mitt huvud även om det är mest som tomtebloss och jag känner att det är saker jag vill undersöka. Jag ser Skam och häpnar och förförs och vilken lust det skapar att se något som får mig att störtdyka ner i gymnasiets svärta.

Just nu är det mycket jag tänker på. Vad blir det. Jag vet inte.
Jag vet att Se upp med vad du önskar fortsättningen på Om ni inte börjar leva gör jag slut , den kommer i mars.
Det är inte lätt, trots att det är så mycket som väntar på att skrivas, i mitt huvud. Så många röster i mitt inre som ropar: Glöm inte mig. Jag vill bli skriven.

PS: Dag tre idag på #mittnyaliv och det gick riktigt bra. Fettkaffe, korrjobb hela dan på förlaget, fruktstund, laxsallad. Och inte den minsta chokladbit slank över mina läppar


söndag 15 januari 2017

Fettkaffe och Marabou helnöt - andra dagen av mitt nya liv

Inte fettkaffe, världens godaste vietnamesiska kaffe
Ska sanningen fram gick det väl sådär idag med det nya livet. Men jag kämpar på. Jag vaknade pigg klockan tre på natten och städade intensivt mitt rum. Sedan drack jag något som heter fettkaffe - det vill säga kaffe med smör och kokosfett som ska vara bra. Det var okej, inte så äckligt som det låter.
Jag somnade om klockan fem och vaknade pigg klockan nio. Ja, jättepigg och glad! Avverkade en hel lista med saker jag skulle göra, skrev ut, läste, skickade iväg saker.
Åt en chiapudding och drack en smoothie med ingefära.

Sen föll jag dit.
En vän kom för att fika och jag kunde inte motstå chokladkakan hen hade med sig, Marabou helnöt. En stor. Vi åt upp den.

Sen tappade jag energin. Jag har läst en förutsägbar deckare, det är inte intressant med galna psykopater! Varför läste jag den överhuvudtaget? Varför läser någon deckare med förutsägbara galna psykopater?
Jag har inte gjort saker jag tänkt.
Jag har ätit en middag bestående av en avokado och två ägg. Nja ...

Men det är ju bara första veckan av mitt nya liv.
Hallå, kom igen, säger jag till mig själv.
Packa träningsväskan, i morgon är det dags.
Tomorrow is another day, igen!

lördag 14 januari 2017

En sockermissbrukares bekännelse

Mer sånt här ....
Man är trött och faller dit. Så är det. Ger efter för missbruket för att man är trött och ledsen och förkyld och håglös. För att E2 åker iväg. För att hemmet är en röra och allt känns ganska visset.
Det är då jag faller.
... och mindre sånt här
Bagaren har fredagen den 13 bakat semlor. En hel bricka full med dessa frestande skapelser står där. Så vad gör jag? Fredagskväll. Stökigt, en aning ensamt. I stället för middag äter jag en semla. Sen sätter sötsuget in och jag äter upp en vit chokladkaka medan jag ser På spåret och dricker att glas vin.

Jag blir ännu tröttare, segare. Jag ser mig omkring och känner att jag ser lika håglös ut som mitt hem.
Ringer K, min kompis, som vet allt om hälsa. Idag ska vi till Paradiset, hon och jag. (En ekologisk affär som har allt nyttigt).
Jag steg upp tidigt och städade hela lägenheten. Jag hade ett roligt samtal med min  förläggare. Nu vänder det. Jag känner det.

Men jag får inte ge efter för lasterna. Sockret, det vita mjölet, grädden, semlorna. I stället nyttigheter som är goda, träning och samtal med kloka vänner.

Vägrar att falla i semmelträsket en gång till. Våga vägra socker!

fredag 13 januari 2017

Berörande om att hitta sig själv och sin väg

Offside, den andra delen i Annica Wennströms serie ungdomsböcker om Sebastian, Bänkad hette den första

Fotboll är kanske ett av de ämnen jag är minst intresserad av i hela världen. Men mänskliga relationer och ungdomars känslor är å andra sidan något av det som intresserar mig mest.
Och det är vad Annica Wennströms nya bok Offside handlar om, med handlingen förlagd till fotbollsvärlden.
Starka känslor. Relationer mellan vänner, till tränare och föräldrar. Människor som har makt och utövar den utan att lyssna. Strukturer som får människor att tappa lusten, att bara vilja lägga av. Inte utveckla den talang som  finns.
I centrum finns  Sebastian, så fylld av tankar och känslor han längtar etfter att dela. Men har svårt att hitta hur han ska göra det, om det så är är till föräldrar, tränare eller den han är kär i. Han kämpar, han utvecklas i möten med andra och i sina egna tankar. Det är vad Annicas böcker för ungdomar handlar om.
Vi möter det överallt och berörs alla av det. Därför berörs jag av Annicas bok som förvisso utspelar sig i en fotbollsvärld jag inget vet om, men vad spelar det för roll. Det är en värld av relationer och en oerhört fin skildring av en ung människa som vill finna sin väg, utan att få så mycket stöd från vuxenvärlden.

Som Annica själv säger och hon vet vad hon talar om: "Bänkad och Offside är inte böcker om att vinna eller förlora, det handlar inte om matchresultat eller om att någon enstaka människa lyckas mot alla odds. Det handlar om att överleva dysfunktionella vuxna (och föreningar). Det handlar om att få behålla glädjen, att bli ett bättre jag (trots allt)."

Sebastian, vilken kille. Jag vill läsa mer om hans kamp för att hitta sig själv.

måndag 9 januari 2017

Okonventionell märkning av storlekar på kläder

Klädmärket Hope gillar jag. Praktiska vackra kläder i fina hållbara tyger. Nu tar de ett steg på vägen att inte vara så uppdelade i manligt och kvinnligt. Vi ser hur våra kunder väljer fritt,
säger de. Så från och med nu kommer de att märka sina kläder med både manliga och kvinnliga storlekar.
Kul initiativ!

Så här skriver Hope: Over and over again, we hear stories from customers who shop across the conventional gender departments — women who love the fit of a men’s trouser or men who wear knits from the women’s collection. We think there’s something incredibly liberating about that and that it’s something that should be encouraged and celebrated. These people represent the individuality and confidence we love to see and support.
The New Sizing System
To celebrate these individuals, we’re introducing a new sizing system and will from spring/summer 2017 label all our garments with both women’s and men’s sizes. After all, there’s no reason why anyone should feel limited by the conventions of women’s and menswear.

This new sizing system adheres to general European sizes and makes it easier for everyone to try on something new. It’s a small step, but we hope it pushes the development towards a less gender-normative way of seeing fashion.

Läs mer om hur det kommer att fungera här

lördag 7 januari 2017

Barnbarn, kärlek så total


De älskade barnbarnen tar ur en alla eventuella illusioner om kvardröjande ungdom. Som Milton idag. Han klappade mig kärleksfullt över halsen och sa: "Farmor man kan nästan spela gitarr på din hals."



Han sa det så utan värdering. Han ser på mig och tänker inte: en tjock människa, en smal människa, en rynkig människa. Han ser på mig och ser sin farmor. Han accepterar mig som jag är. Är lite orolig för att jag är så gammal. Men i det ligger ingen värdering som gammal=ful. Bara gammal=tänk om hon dör.
Han ser på mig och jag ser kärlek i hans ögon.
Jag ser på honom och mina två andra barnbarn och tänker, vilken lycka, vilken kärlek. 
När jag fick barn tänkte jag likadant. Att man kan älska så, älskas så.
Sen kom barnbarnen och det är precis samma känsla.  Kärlek så total.

tisdag 3 januari 2017

Där står man på ålderstrappan och ser ut över livet och känner sig tidlös


Jag tittar på bilder från vårt nyår. Det är märkligt att inse att jag själv plötsligt (ja ... kanske inte så plötsligt) står som den äldre, äldsta, generationen i ålderstrappan och ser ut över livet som går så snabbt.
Den här bilden är tre generationer. Eva, Elin, Elsa. Där är jag med dotter och dotterdotter. En underbar bild. Ändå så svårt att ta in. Min mormor Elin, min farmor Jenny - de var ju så gamla. Jag undrar nu om de upplevde sig som gamla eller om de kände sig tidlösa inuti, som jag?

måndag 2 januari 2017

Nu kommer fortsättningen på Om ni inte ...


Jag fick influensan före jul, trots spruta. Så jag har varit ganska däckad under julen. Men mellan hostattackerna och firandet har jag lagt handen vid det sista korret till uppföljaren till Om ni inte börjar leva gör jag slut. Min första mappielit!
Den heter Se upp med vad du önskar och ni får återigen möta De fyras gäng. Fyra kvinnor som tröttnat på att bli förminskade och inte minst på att förminska sig själva när de fyllt 60+.
Jag läste en härlig krönika av #karinthunberg i Svenska dagbladet i helgen där  hon tog upp samma tema.
Varför ger kvinnor så ofta upp i förtid, varför fortsätter vi inte leva och ta chansen att leva mer galet än tidigare?
Vad har vi att förlora?
Ingenting! säger mina kvinnor, och lever intensivt, allt finns om man vill, kärlek, passion, en ny karriär.
Att våga är att vinna är deras valspråk. Mitt med.

söndag 1 januari 2017

Så blev det 2017 efter min jul och mitt nyår


 December. Jul och nyår. Familj. E2 hemma igen ett tag från Monrovia och det är fantastiskt att fira jul och nyår i Stockholm med alla barn och barnbarn.

De känns som något jag vill hålla kvar, bevara, alla dessa minnen av skratt och kramar och min härliga bullriga kärleksfulla familj, jag vill hålla minnena i min hand, nära mitt hjärta, som något ömtåligt och vackert.

Något som ger mig styrka det kommande året. Något att återvända till när oron ökar, när livet blir svårt, när stormarna från en värld i brand når också oss i vårt lilla skyddade välmående hörn av världen.
Min familj, mina barn, mina barnbarn. Det är som en mur av kärlek som kringgärdar mig.



söndag 4 december 2016

Denna gråa tystnad på bussarna i Stockholm

Ska vi människor möta varandra gråa och stumma?

Jag tycker  om att prata med människor, att möta blickar och utbyta ord. Men ibland känns det som om vi blir tystare och tystare. Vi ser stumma ner i våra mobiler, ser inte människorna nära omkring.

Framför allt tänker jag på detta i Stockholmstrafiken.
Jag åker buss till och från min arbetslokal, ofta i rusningstid men även annars.
När jag sitter på innerplats i Stockholmsbuss och ska kliva så säger jag något som Ursäkta, jag ska stiga av här, tackar sedan den på ytterplats som rest sig upp. Men på senare tid får jag inget ord tillbaka, inte ens en blick. Som om jag, som stiger av, inte existerar.
Om jag sitter på ytterplats så säger ofta den innanför mig ingenting när hen vill stiga av, börjar i stället plocka med påsar, röra sig oroligt. Jag ska därmed förstå att jag ska resa mig upp så hen kommer förbi. När hen går förbi tittar personen inte på mig och säger ingenting. Säger jag glatt: Varsågod, får jag en stum ickeblick tillbaka. Eller en misstänksam blick, är jag ironisk???

Jamen det är väl trist!!! Jag vet när jag bott i Frankrike och vant mig vid att ofta använda ordet pardon, ursäkta, när man går förbi mm. Det är som ett smörjmedel i kontakterna, en  artighet. När jag kom hem tänkte jag ofta på att vi uppför oss buffligt här hemma som ingenting säger. Ja den som upplevt den paniska stumheten i svenska hissar vet! Alla kämpar intensivt med att låtsas som om man är ensam i hissen. Eller ensam på bussen.

Nu har det, tycker jag, blivit ännu värre. Det gör mig bekymrad. Varför kan vi inte möta varandras blickar, säga något ord, behandla människor omkring oss som just människor och inte saltstoder. Titta upp från mobilen, se sig omkring, våga möta blickar, våga säga något litet ord.

Man kan till och med le ibland! Dagen blir gladare. Alla omkring blir gladare. Dagen ljusare.


lördag 3 december 2016

Allergisk mot - vitt? Mjölk, vin, snö



Allergisk mot - vitt? Är jag det`
Konstiga saker händer. Först blev jag allergisk mot min favoritdryck, mjölk.
Kan inte dricka mjölk, ens i te eller kaffe, inte äta youghurt eller fil. Tål det inte helt enkelt. Fattade det riktigt tydligt när jag var i Monrovia.
Bestämde mig för att avstå från den inte så goda mjölken där. Inga mjölkproduter. På tre dagar var min, under en tid jobbigt krånglande, mage helt bra! Så skönt. Så nu dricker och lever jag mjölkfritt.

Jag har några gånger blivit väldigt röd i ansiktet när jag druckit goda vita viner. Men inte tänkt så mycket på det. Igår drack jag ett glas gott dyrt Sancerrevin i vinbaren på NK, vitt. Efter någon halvtimme blev jag jätteröd i ansiktet. När jag kom hem en stund senare trodde jag att jag drabbats av akut influensa. Tjock i halsen, rinnande ögon, knallskära kinder.
Jag såg inte klok ut.
Du är allergisk, sa en kompis.
Jag tog astmamedicin, allergipiller mm och rodnaden vek hädan. Så inget vitt vin mer, vågar inte chansa.
Rött vin brukade ge mig migrän så jag är lite rädd för det.

Dessutom - men det är mer psykologiskt är jag sååå allergisk mot snö!

torsdag 1 december 2016

Känslostorm och svalkande likgiltighet

Det är lätt att gå "all in"med känslor när man just fått sitt första barn, allt är så omvälvande. Jag minns hur jag kom hem med sonen till mina föräldrar. Det var känslostormar. Det var kärlek så otroligt mycket, men också ilska. Jag brukar säga att jag aldrig kunde bli riktigt arg innan jag fick mina barn. Jag vet, det låter hemskt, men barn framkallar så intensiva känslor

Det var då min pappa, som allt emellanåt var väldigt klok och ofta väldigt lärd, brukade citera en dikt för mig. Han gjorde ofta så. Det är en dikt av den finlandssvenske författaren Henry Parland. Jag blev lite galen på honom först, vaddå, ska jag vara likgiltig inför mitt barns behov?
Men det är ju inte alls det uttrycket svalkande likgiltighet säger. Eller vad tänker ni?

Ur Influensa

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
- då gick hon bort
seende mot jorden

tisdag 29 november 2016

Jag är tillbaka efter intensiv höst

Ett bildcollage E2 gjorde av glada dagar i Monrovia
Jag skäms över hur jag misskött min blogg! Inga nya inlägg på så många dagar. Jag har arbetat fruktansvärt hårt med nya manus. Blev sjuk just när jag skulle resa iväg. Men sedan kom jag iväg på min resa till E2 i Liberia.
Nu kanske bitarna i livet börjar falla på plats igen. Jag hoppas det och jag saknar bloggandet och mina bloggvänner.
Men faktum är att jag lämnat manus till fortsättningen av "Om ni inte börjar leva gör jag slut". Den kommer i mars och ska heta "Se upp med vad du önskar" - vi fortsätter att följa de fyras liv i med- och motgång. Men nu är de igång med sina liv. Mycket händer!
Dessutom kommer Om ni inte ... som pocketbok i februari. på Pocketförlaget

Så mycket händer och min simultankapacitet är inte lika bra nuförtiden. Eller rättare sagt - jag vet att jag måste stanna upp, andas, landa i det jag gör om jag inte ska gå sönder.

Här ser ni några bilder av vad vi gjorde,  E2 och jag. Jag bodde hemma hos henne i Monrovia. Det var underbart varmt, salta vindar svepte in från Atlanten, jag simmade i poolen och fick fantastiska idéer till nya böcker. Och framför allt, tillbringade härlig tid med min dotter. Fick se hur hennes liv långt borta är. Lärde känna hennes vänner och ett nytt land. Underbart
Mer om det så småningom!
Jag är tillbaka

fredag 28 oktober 2016

Berg med sol ska det vara, inte snö

Tycker bäst om soliga bergstoppar. Som när jag var på Korsika med J.
Tänk att vara så vinterskygg och snörädd som jag. Hela min kropp ropar NEJ när det kommer lite snö. Mina ben halkar som en Bambi på minsta snötöcke. Jag tittar ut genom fönstret på stigarna över berget som börjar snötäckas, som ska bli skidspår och tänker: Inte för mig.
Tänker förvånat: Dom vill ju åka! Dom tycker om det.
Ja det är härligt att vi är olika!

E1 ska göra en intervju med påven så hon är i Rom för att följa med i påveplanet till Sverige och sedan tillbaka till Rom.
E2 är i Monrovia, regnperioden är slut, det blir sol. Ja, ni vet ju att jag skulle ha varit där. Att jag ska dit.

Men nu vintervarning
Jag är ensam på bergstoppen i kväll.
I morgon blir det annorlunda. Men jag sjunker in i mig själv och bläddrar i mitt manus. Det känns bra om jag än är lite skör.

tisdag 25 oktober 2016

Att känna sig som en gummidocka som luften pyser ur

Min fina E2 i Liberia

Ena dagen sprudlar man och är så glad, några dagar senare ligger man helt utslagen på infektionsakuten med dropp. Det hände i söndags. Jag vaknade jättesjuk, på eftermiddagen var jag helt uttorkad och doktorn vi pratade med tyckte vi skulle åka till akuten på KS. Där var läkare och sköterskor helt fantastiska, tänk att orka vara det under den stress de arbetar. De tog massor av prover, satte dropp så jag kände att kraften återvände, innan kände jag mig som en gummidocka som luften pyste ur.
Ja ingen vet vad det beror på. Men jag vet, jag tog sprutor inför resan till Liberia som skulle äga rum idag. Brutalt nog fick jag fem sprutor i mina armar, ganska häftiga vaccinationer inom loppet av ett dygn. Den ena armen blev alldeles röd och svullen och jag hade egentligen feber hela veckan, frossa på kvällarna.
Men tänkte att man vill inte vara pjoskig, det går nog över. Det tyckte inte min kropp utan rasade ihop.
Så kraftigt att jag inte kunde åka med Ellen till Liberia idag.
Det är väldigt sorgligt men jag kommer nog dit när jag blir lite bättre igen. Är redan starkare.
men jag undrar mycket över Gula febern-sprutan de absolut ville att jag skulle ta. För fem år sedan, när jag skulle till Ghana, sa Sven Britton absolut nej till det, du är för gammal och utan mjälte, det är inte bra, sa han.
Nu tyckte läkaren att visst skulle jag ta den. Så jag gjorde det. Inte så bra, känner jag nu efteråt.

fredag 21 oktober 2016

Roande, rörande och sprudlande, fina ord!

Foto: Kjell E. Genberg

Ja, på bilderna ser ni mig förstås. Jag var inbjuden till Skönlitterära Sällskapet Stockholm Nord för att tala om mitt författarskap. Det är alltid speciellt att prata om sig själv, men jag valde att berätta om min krokiga väg till författarskapet för den otroligt trevliga och vänliga publiken.
Jag är väl en late - men flitig - bloomer! Man kan ju inte recensera sig själv, men så här fint skriver eldsjälen i Sällskapet, författaren till 260 böcker där ligger man i lä - Kjell E. Genberg:

"Eva Swedenmark var en sprudlande bekantskap som såg till att förmedla sin egen glädje till publiken. Hon berättade om sin något vindlande bana till författarskapet (som omfattar ett tjog vuxenböcker, cirka dussinet ungdomsböcker, ett halvdussin tillsammans med kamraterna i författarkollektivet Emma Vall och dessutom ett antal teaterpjäser) där hon hamnade efter lång tid i journalistiken. Hon föddes nämligen i en tidningsfamilj i Sundsvall och det dröjde innan hon kom igång med bokskrivandet – ”jag är en late bloomer”, som hon sade med ett brett leende.
Men desto mer har det blivit genom åren och hennes berättelser om hur de olika romanerna kommit till var både roande och rörande."

torsdag 20 oktober 2016

Min bok uppviglar och inspirerar, spontant härligt läsarbrev

Det kom ett läsarbrev:

"Tack för en bok som verkligen uppviglar och inspirerar! Nu har jag äntligen lyckats befinna mig på samma plats som Om ni inte börjar leva gör jag slut och den är verkligen dunderbra. Inte nog med att stilen och berättandet är tajt och överraskande och känslorna så fint frilagda; den säger också nånting väsentligt om hur meningsskapande får en att växa."

Vad glad jag blir för det spontana brevet till mig

onsdag 19 oktober 2016

En kort kul resa och en lång spännande

Jag reser bort om ett tag och har garderat mig med de sprutor som behövs plus lite till. På två dagar fem sprutor i mina stackars överarmar.
Det gör ondast efteråt! Nu!
Dessutom malariatabletter, koleramedicin. Det är ju egentligen suveränt, tänker jag. jag har i alla fall gjort allt jag kan för att gardera mig mot ondskefulla sjukdomspåhopp.

Annars har jag haft riktigt kul, åkte med min härliga förläggare Ewa, som alltid är fylld av goda idéer, till Åbo och tillbaka med Galaxy. Vi hade saker att prata om, vi ville se hur fantastiska M-magasin lägger upp sin båttripp om vi skulle vilja göra en - betydligt mindre - båtresa för att prata böcker och skrivande med varandra.

Det är i alla fall ett otroligt program M arrangerar, vilken bokfest. Och mitt i allting finns Amelia som entusiasmerar alla. Vilken energi och livsglädje hon förmedlar.
Ja en liten resa och så småningom en längre. Är lite pirrig. Återkommer om allt!

onsdag 12 oktober 2016

Vi skapade ett skyddat rum när vi skrev med pseudonymen Emma Vall


 Plötsligt slog tröttheten till. Jag blev förvånad först, varifrån kom denna känsla av utmattning.
Mamma, sa både E1 och E2, du har arbetat som en galning hela sommaren, varit på Bokmässa, haft seminarier, skolbesök, haft så många järn i elden.
Ja, de har väl rätt. Det är  samma fenomen som alltid. Jag har så svårt att inse att man kan köra slut på sig själv när man arbetar med det man älskar mest, skriva.
Jag vill ju skriva, sitta vid min mac, skapa, skriva om, skriva nytt. Jag har ju faktiskt både publicerat en ny bok i år och snart skrivit en till och gjort allt det döttrarna räknat upp. Det har gått så lätt för att det varit så roligt och jag har varit så nöjd med att livet ger mig möjlighet att vara verksam.

Men idag har jag bara korrat ett manus, annars promenerat, satt upp nya gardiner, hämtat mat från en underbar food truck som parkerar vid lunchtid utanför mig, fikat med bästa K.
Och läst Elena Ferrantes Min Fantastiska väninna. Jag förstår att jag inte läste henne i somras.  Jag kan inte engagera mig i en så bra bok medan jag skriver på en bok själv.
Nu är det dags, nu hungrar jag efter bra läsning. Jag sov knappt igår natt, ville bara läsa vidare.

Jag såg intervjun med Claudio Gatti som verkade så nöjd med att han "avslöjat" vem som finns bakom pseudonymen, vilket patetiskt sätt att göra avtryck. En myra i fotspåren på en gigant. "Hon ljuger!" sa han med brösttoner, "därför har jag rätt att rota". Ljuga? Eller lägga ut dimridåer för att man inte vill bli hittad?

Jag har själv skrivit under pseudonym utan att någon visste vilka vi var, Emma Vall, vi gjorde det för att vi ville bli bedömda som den författarröst vi var, vi ville inte att vi skulle bedömas av recensenter som letade efter vad vet jag ... olika stilar? Ingen anade att vi var tre bakom pseudonymen. Det var skönt att arbeta i lugn, utan mediabrus.
Vi höll på så i två år, skapade ett alldeles eget skyddat rum med skrivro. Sedan tröttnade vi på det, vi var ju stolta över våra böcker och ville berätta det.
Elena Ferrante har gjort en otrolig succé och skrivit fantastiska böcker. Men varför skulle hon inte ha rätt till att välja själv om hon vill framträda eller skapa vidare i lugn i stället för att utsättas för en exempellös mediacirkus. Det är hennes val som jag respekterar.
Jag behöver inte veta vem författaren är för att kunna njuta av böckerna, . men åh vad jag avundas E1 som läst hela serien på italienska. Själv får jag vänta ...

fredag 7 oktober 2016

Se din mamma, ge henne din uppskattning

Idag är det min mammas födelsedag, då tänker jag på henne extra mycket
Idag  bloggar jag hos min fina förlagskompis Åsa Bonelli om min mamma som jag älskade så mycket och saknar förfärligt. Hennes närvaro i mitt liv gjorde det tryggare. Nu finns hon bara i mina tankar. Hon skulle ha fyllt år idag.

Jag bloggar om hur min generations kvinnor inte riktigt såg våra mödrar. Hur deras hemmafrutillvaro framstod som förfärlig för oss, kanske så förfärlig att vi måste fjärma oss från dem för att skapa ett eget liv och kanske därför såg vi oss, många av oss, som pappas flickor.

Det var sent i livet jag förstod hur otroligt mycket mammas stöd betytt för mig, hur jag faktiskt levde det liv hon ville ha med eget arbete, ett yrke jag älskade och studier. Men jag bloggar också om att jag var dålig på att berätta det. Kanske tog jag för självklart att hon insåg hur mycket jag älskade henne, vi pratade nästan varje dag och var nära. Jag visste hur mycket hon älskade mig utan att vi precis sa det. Vi är kanske inte en familj av stora ord. Men jag skulle så önska att jag mer berättat för henne hur jag värdesatt hennes stöd genom hela min uppväxt och sedan hela mitt mammaliv, jag kunde alltid fråga henne, få stöd.

Ja, nu är allting för sent. Jag hoppas och tror att hon vet hur mycket jag älskade henne men jag önskar verkligen att jag formulerat det bättre och sagt det oftare medan hon levde, gett henne den uppskattning för det hon förtjänade.

Men jag kanske får säga det här, till er som har era mammor kvar? Se dem, älska dem, säg det!

tisdag 4 oktober 2016

Bygg Lars Ahlins låga stadsdel i Sundsvall inte en hög skyskrapa

Sundsvall, jag älskar den här staden. De vackra stabila stenhusen. Storgatans raka sträckning. Den fina ån som ringlar genom staden. Men jag saknar Puckelbron.
Nu har någon man hittat på att det ska byggas en jättepinne, högre än hög, mitt på det harmoniska gamla vackra torget. Vilken galen idé.  En gigantisk penis mitt i staden. Och Sundsvalls politiker som gärna river allt gammalt och vackert och böjer nacken inför SCAs vilja, de verkar bara beundra tevekändisens planer.

Varför?
Det är helt galet.
Jag hoppas ingen i slutändan ställer upp på detta. Folkomröstning talas det om, får man rösta om man flyttat till Stockholm? Antagligen inte.

Jag vet vad man kan göra för pengarna i stället för det som phallossymbolen skulle kosta: Bygga upp den vackra gamla staden på Norrmalm invid ån, den Lars Ahlin skrev om, de fina små trähusen man lät förfalla för att sedan kunna riva dem, de små gränderna. I stället rev politikerna de gamla husen och det bidde förstås en parkeringsplats och SCA-områden.

Bygg upp den gamla stadsdelen igen, de autentiska husen, gränderna, kalla den Lars Ahlins stadsdel, befolka den.
Bygg upp puckelbron igen. Skrota den vansinniga idén om att förfula torget
Det vore värdigt en stad som Sundsvall.

En jättepinne på torget, det är ovärdigt.

måndag 3 oktober 2016

Tvärpigg klockan fyra, lyssnar på fransk musik

Jag behöver inte klaga. Visserligen vaknar jag tvärpigg klockan två. Men jag kan ju sova en stund i morgon. Det hjälper mig inte att gnälla över att jag inte sover. Bättre att göra något roligt i stället. I natt har jag till exempel letat låtar från perioder i Paris och från franska cd-skivor jag inte längre kan spela.
Jag fick cd:n Café de Flore av Elin, kanske någon gång 2002? Hon hittade den i Paris och jag älskade att spela den. Nu lägger jag in låtarna jag gillar bäst på min franska Spotifylista. Vilken fridfull sysselsättning.
Jag tänkte på den för att fimen Café de Flore gick på teve, jag missade den men hittade den på nätet men blev så gruvligt besviken. Den handlade inte alls om det titeln utlovade. Jag såg inte klart för jag blev inte alls lockad. I stället tog jag alltså fram låtarna från min gamla cd. Härligt!
Blev full i skratt åt den gamla Eartha Kitt-låten: Je cherche un homme.
Det är nog just precis vad jag inte gör.
Men jag tar gärna emot tips på bra franska sånger, nya och gamla.
PS: Nu lyssnar jag på Sophie Hunger Le vent nous portera. Fantastisk.

lördag 1 oktober 2016

Sex helsidor för lyxsängar i DN i en värld i brand

Min säng duger ett tag till
Vilken sjuk värld vi lever i. Jag läser morgontidningen med fruktansvärda rapporter från en värld i brand. Jag läser den i min trygga sänghörna. Bläddrar och hittar varvat med krigsrapporter om dödade barn sex (&!) helsidor med annonser för fruktansvärt dyra lyxsängar.
Sex helsidor jättedyra annonser för jättedyra sängar. Det är inte klokt.

Jag höll på att falla dit härom veckan, sover dåligt och skyllde på sängen.
Gick in på Mio och hittade något med motor, uppfällbar tjocksäng. Tänkte köpa. Jag halade upp mitt id som är min journalistlegitimation från Journalistförbundet som jag har använt som id sedan jag gick med i SJF någon gång på 70-talet och aldrig haft problem. Men Mio godkände den inte. "Gäller inte som id", sa expediten kollade med Resurs bank som också nobbade mitt id.

Jag kollade själv med Resurs bank och fick ett infamt brev tillbaka där man sa nej och citerade Journalistförbundets etiska regler ... skulle det alltså innebära gynnande av mina egna intressen att jag med hjälp av mitt pressleg identifierar mig som just mig själv med mitt SIS-märkta leg? Det tyckte tydligen Resurs bank.
Jag blev riktigt irriterad.

Kontaktade Journalistförbundet som sa att Mio och Resurs bank missuppfattat det mesta,
Jag fick en halvhjärtad ursäkt från Resurs bank (men den som ringde ansåg sig vilja framföra att SJF borde skriva om texten om användning av pressleg/id)

Fick en helhjärtad och uppriktig ursäkt från Mio.

Men lusten att köpa ny säng hade gått över. Jag hade vaknat till. Det är inte en ny säng jag behöver i mitt liv, det är helt klart!