onsdag 14 september 2016

Snart är det Bokmässan - och vi är där

Birgitta Backlund och jag har ett seminarium tillsammans på Bokmässan
Hoppas vi ses i Göteborg! Välkommen till vårt seminarium där fina författaren Birgitta Backlund och jag frågas ut av Charlotta von Zweigbergk om "Generationen som aldrig ger upp".

Birgitta och jag är förlagskamrater på Ordberoende förlag - detta lilla pigga uppstickarförlag som nått sådana framgångar med sina böcker som berör. Starka engagerande romaner om viktiga ämnen.
Vi kommer att vara på Bokmässan och det finns gott om tid till signeringar och samtal. Det är väldigt roligt att vara med på Bokmässan när man har en ny bok. Jag ser fram emot att träffa så många vänner som möjligt!

söndag 11 september 2016

Vad tycker ni om det jag säger i denna intervju?


http://www.kulturkollo.se/2016/09/10/i-min-varld-ar-tantbegreppet-sa-skrotat-eva-swedenmark

Intressanta bloggen Kulturkollo har gjort en rolig intervju med mig om tantbegrepp, böcker med mera. Det skulle vara så kul om ni, mina bloggvänner, läste den och sa vad ni tycker? Det börjar så här:

I min värld är tantbegreppet så skrotat – Eva Swedenmark

Det har kommit ett stort gäng med romaner det senaste året som handlar om kvinnor i övre medelåldern som på olika sätt tar tag i och förändrar sitt liv. Jag har läst om systrarna i Lena Ackebos Världens vackraste man, änkan i Tisdagsklubben av Anna Fredriksson, syskonen i Elin Olofssons Gånglåt och systrarna i Linda Olssons En syster i mitt hus och så har jag förstås läst Eva Swedenmarks underhållande roman Om ni inte börjar leva gör jag slut

Den handlar om fyra kvinnor runt det sextio som av olika anledningar fastnat i livet. De har ett arbete de inte trivs med eller som gör dem sjuka, de saknar sina utflugna barn eller så har maken lämnat dem för en yngre årgång. Ändå ses de med jämna mellanrum och pratar om hur bra de har det. Efter några glas vin kanske samtalsämnena sträcker sig så långt som till olika krämpor eller klagan på makarna men aldrig att de talar om sina drömmar. En middag får en av väninnorna nog och uppmanar de andra att det är dags att börja göra något åt sina tråkiga liv. Alla ska skriva en lista över vad de vill göra, vad de vill förändra och snart är de fyras gäng i full färd med att beta av sin lista. Det blir både äventyrligt, dråpligt och allvar på samma gång. En fin kombo, men det får inte kallas tant-lit!
När jag skrev om den på min privata blogg så kallade jag den tant-lit och det gillades inte särdeles av författaren så låt oss höra vad Eva själv säger:
– Tant, hurdan är man egentligen när man är tant?

JA vad svarar jag på det - tror ni???

måndag 5 september 2016

Idag är det Elsa och jag

Idag hänger jag med den här lilla tjejen. Elsa, häpnadsväckande nog snart ett år. Kan inte fatta att det snart gått ett år sedan den fantastiska dagen då hon föddes. Samma dag som hennes morbror firade sitt vackra bröllop. Vilken dag!
Men tiden går och nu är hon denna lilla flicka som älskar att läsa böcker och har ett alldeles eget underbart språk.
Vilken förmån att få umgås med sina barnbarn.

torsdag 1 september 2016

Orkar inte packa upp väskorna en gång till. Eller: Därför lever jag ensam

Jag lyssnade på ett så bra inlägg om minnet i OBS av Katarina Wikars. Lyssna!!

Så här sa hon bland annat:
 "vid en viss punkt i livet infinner sig konversationsmättnaden, att inte orka höra mer om andras semestrar och psykologer, att inte orka packa upp väskorna en gång till och berätta sin barndom för en ny människa. Det är nog därför många medelålders drömmer om att återförenas med en ungdomskärlek, som redan hört allt det där, och när ens föräldrar är döda är det dessutom remarkabelt att träffa någon som minns dem, och som kommer ihåg helt andra saker än man själv gör. Dessutom ser man genom rynkorna och under dubbelhakorna ansiktet på den där unga människan man kände en gång, det finns ju kvar där bakom."

Hon formulerar precis det jag tänker på, ofta. Det är precis därför jag lever ensam och nog kommer att fortsätta med det. Jag orkar liksom inte en gång till "packa upp väskorna"

tisdag 30 augusti 2016

Om konsten att matcha ett bokomslag

Foto: Charlotta von Zweigbergk

Jamen visst är det märkligt! Faktiskt inte utstuderat. Men man kan ju tro det när jag dyker upp på en release med kläder som matchar omslaget.
Vacker sjal från Nepal, hemförd av Super-Carina Aunsley och min gula favoritskjorta från Vietnam. Det blir bra. Tänkte jag. Kände mig på gulhumör.
Det blev bra men lite lustigt när jag höll Lena Hanssons fina bok Ett liv utan början framför mig med omslag av Michael Ceken - och vi såg att det var så perfekt matchat.

Detta ska inte bli min nya grej. På torsdag ska jag på release i ny prickig klänning - och jag lovar och svär att det omslaget inte är prickigt!

Igår var jag på en rolig release och firade fin författarvän

Eva Rydinger-Jansson, Charlotta von Zweigbergk, Pebbles Ambrose-Karlsson, Johanna Wistrand och jag - och boken!
Det har jag berättat förut - releasefester var inget vi hade när vi började skriva böcker på nittiotalet, jag, Maria och Annica. Emma Vall som vi hette. Vi skrev och skrev och var inne i nästa bok när den tidigare kom ut. Dessutom jobbade vi heltid så livet snurrade med heltidsjobb och två böcker om året. Inte hade vi tid att festa - dumt nog!
Klart man ska fira sin bok!
Jag minns att vi en gång hade en alternativ Augustgala och bjöd in familj och vänner. Vi delade ut medaljer till varandra (hemma i mitt vardagsrum) så väl införstådda med att det etablerade kultursamhället aldrig skulle gilla våra böcker.
Vi arbetade då på en kulturorganisation, ibland tänkte vi att nog borde de vilja fira att medarbetarna inte bara administrerade kultur utan även skapade?  Men ointresset för våra böcker på arbetsplatsen från ledningen var monumentalt.

Idag är det så befriande annorlunda. När en bok kommer ut bjuder man in vänner och bekanta, firar och säljer böcker. De är bra! Igår var jag därför och firade min kloka fina förlagskompis Lena Hansson som debuterar med Ett liv utan börjanOrdberoende förlag. Hon beskriver den själv som en roman om längtan efter en okänd mor, om att inte veta vem man är och modet att ta reda på det.
Jag ser så fram emot att läsa den. Läsrapport kommer snart i min blogg!

Vi firade på trevliga Cevicherian  Delimundo på Ringvägen och det var fullt med glada författare, förläggare och läsare.
Idag är det det vanliga livet igen. Jag sitter i pyjamas vid köksbordet och skriver och skriver på ...
nästa roman som kommer i mars.

söndag 28 augusti 2016

Fyrtio år för att bygga en trappa - opraktiska jag

När jag var barn hade flickor inte  träslöjd, i alla fall inte i Sundsvall. Ingen i min familj, utom farfar, snickrade. Han gjorde små möbler i snickarverkstan i Haga. Men pappa gjorde inget sådant. Jag växte upp utan att ha rört såg, hammare eller dylikt. Hur kan sedan en så opraktisk människa som jag skaffa sig både hus och sommarhus? Dessutom hus i uselt skick. Ja, jag och exmannen var väl duktiga på att skaffa hjälp.
I sommarhuset, som jag haft sedan 1974, har massor hänt. Nya hus har kommit till, utbyggnader och verandor gjorts, men ingenting där jag snickrat. Så det finns svarta hål kan man säga, ställen där en händig person kanske skulle ha gjort något - man inte jag, inte exmannen och inte barnen.

Ett exempel. Vi har ett förråd i det hus vi kallar Kapellet. Målarförråd nu, tidigare stod ett kylskåp där, det är ganska högt. Men vi har aldrig haft en trappa dit. Olika system av lastpallar har stått där, men nu sedan länge finns ingenting.
– Tänk om man hade en trappa här, sa vi idag, E1 och jag.
– Lätt fixat, sa Fredrik, Elins sambo,  och gav sig med assistent Milton 6 ut på jakt efter virke och snabbt och snyggt fixade de ihop en trappa med tre trappsteg. Nu når jag in i målarförrådet. Vi hann måla den också.

Så bra, så snyggt. Men när tanken slår mig att jag på fyrtio år inte fixat denna trappa, då skäms jag.  Och blir lite förvånad också över hur jag kan låta bli att se sådana praktiska saker! Snickarteamet fixade förresten en tröskel till mitt rum också där irriterade ljus från hallen tidigare silade in.
Här får ni bilder!



fredag 26 augusti 2016

Våra bärböcker - nu som som ljudböcker


Annicas och mina bärböcker (romaner, inte recept!) har blivit en sådan succé som ljudböcker i sommar och toppat listor hos flera ljudboksföretag som Storytel och Book Beat.
Vår kära gamla Bärserie har hittat många nya läsare/lyssnare. De har dessutom börjat sälja igen, ja det finns några pappersböcker kvar hos Förlag 404! Kan beställas hos adlibris också.

Smultron och svek började vi skriva i Paris, Annica Wennström och jag. Vi skulle egentligen skriva en kriminalroman, men Paris på våren ... så mycket kärlek i luften och så mycket rosévin. Vi ville skriva något helt annat. En härlig släktkrönika som skulle utspela sig i Norra Sverige och innehålla mycket passion, kärlek och vemod.

Söta smultron bitter brygd, var originaltiteln. Men den var för lång, så när böckerna började komma ut på Semic förlag kortade vi den. Och fortsatte och fortsatte att skriva våra bärböcker. Smultron kom ut, sedan Vinbär och så Hallon och sist Lingon. De två första böckerna kom ut i pocket på Månpocket. Ja ... och sen fortsatte de att lånas ut på bibliotek, säljas lite då och då. Och så kom de ut på Lind förlag, men nu som ljudböcker.


Nu finns de som ljudböcker  på Book Beat och Storytel bland annat. Vi har genom åren fått så många frågor om det inte ska komma en fortsättning. Kan berätta att vi började på en Hjortronbok en gång. Men livet och en massa andra romanprojekt kom emellan. Vem vet - inget är så stimulerande som läsarstöd. Kanske vi kommer igång igen. Lovar ingenting!!
Men det är väldigt roligt.
I morgon ska jag berätta om några andra böcker vi skrivit som snart kommer som ljudböcker!




onsdag 24 augusti 2016

Lekstuga som färdats över kontinenter

En stuga som rest över kontinenter och varit hem åt generationer lekande barn
Karin, jag och Disa
Igår var jag på underbar utflykt med två skrivkompisar till Horndal, där vännen Karin har hus.
Så vackert det är där, så somrigt än! Vi anlände på kvällen, åt, drack vin och pratade till klockan halv ett. Sov och vaknade utvilade. Skrev på våra romaner, tittade runt i hus och natur. Tog ett litet dopp i sjön innan vi skrev lite till och åkte hem. När vi körde hem såg vi en fantastisk regnbåge, ofta ser man bara den ena halvan av bågen, här var det verkligen en osannolikt vacker båge som det kändes som att vi körde igenom. Det måste betyda tur i skrivandet eller vad säger ni?
Vilken härlig utflykt.

På gården står den förtjusande lekstugan ni ser på bilden ovan. Den kom en gång från Tanzania med K:s packning efter att hon bott där några år.
– Hmmm ... sa hennes pappa Martin, vilken fin låda.Den får bli lekstuga.
Disa och jag laddar för skrivande i solen

Så blev den det åt Karins barn. Även mina barn har lekt där. Och nu är det en stuga för barnbarnen.
Så fint eller hur? En låda som färdas över kontinenter och omvandlas till en lekstuga till generationer barn.



tisdag 23 augusti 2016

Jag saknar henne redan innan hon hunnit åka

Milton och E2 på väg till Aspudden
Frukost hos oss
Vilken ljuvlig men samtidigt lite ledsam morgon. Milton sov hos oss. E2 och jag tog honom till hans nya skola på morgonen där han börjar sexårs och stolt visade han oss omkring. En stor liten kille!

Allt så roligt och härligt. Men - det var E2:s sista semesterdag i Sverige. På kvällen/natten tog hon planet tillbaka till sin arbetsplats i Monrovia.
Vi har haft en underbar sommar på ön. Det känns tomt när hon åker.

Jag saknar henne redan innan hon hunnit åka.
Trösten är att nästa gång hon kommer hem tar hon mig med i bagaget!


torsdag 18 augusti 2016

Sommarläsning 3: Så mycket jobb bakom de intressanta intervjuerna

Något av det bästa jag vet på landet är att krypa upp bland kuddarna i sängen på kvällen och läsa spridda kloka tankar av personer som intresserar mig.

Jag har två böcker som jag läser ur ibland,  alltid med stort nöje.
Dels är det Stina Lundberg Dabrowskis bok Stinas möten. Dels är det Cecilia Hagens nyutkomna bok Ständigt frågvis - 726 människor jag mött.

Det är väl journalisten i mig som är nyfiken på hur de arbetar och tänker, dessa två framgångsrika journalister som mött och gjort intervjuer med så många människor i sitt yrkesliv.
Hur förbereder de sig, hur går intervjuerna, hur tänker de? Båda böckerna är oerhört generösa med att dela med sig av både möten och yrkeshemligheter, av styrkor och svagheter. Det är som att föra ett roligt samtal med en nära vän att läsa dem. OBS jag känner ingen av dem!
Stina har intervjuat Leonard Cohen, Madonna, Thatcher, Nelson Mandela, Jan Stenbeck och så många andra. Cecilia Hagens bok är som en provkarta på kändissverige med alla artister, politiker och kungligheter hon gjort intervjuer med. Roliga och lättlästa, men alltid också med humor och en viss skärpa.

Båda böckerna rekommenderas livligt av mig. De bor på min ö i min sommarbokhylla, det är den perfekta ö-läsningen på kvällarna. Man kan bläddra lite bland kapitlen, läsa fundera. Kanske i Stinas fall minnas några av teve-intervjuerna.
Riktigt nöjsam och välskriven läsning!


onsdag 17 augusti 2016

Befrielseroman med härligt driv och gott humör

Petras romandebut
Petra Sandberg-Holstenssons debutroman gjorde mig glad. På andra sidan växer gräset är en roman om att komma ut. Huvudpersonen Sandra har levt ett traditionellt liv, gift sig med en kille, skaffat villa. Men i längden kan hon inte förtränga sin attraktion för kvinnor och hon gör ett modigt uppbrott från sitt liv för att söka sig nya relationer. Men vad ska hon säga till sin man och till sin familj när hon kommer ut vid trettio års ålder?
Det är så varmt skrivet, med  dråpliga situationer som blandas med stort allvar och fint skrivna sexscener.
Även om gräset på andra sidan är grönare, väjer inte Petra Sandberg-Holstensson för problemen som finns på vägen. Nätdejting verkar inte mindre komplicerat för en lesbisk kvinna och hon möter svartsjuka, skvaller och fördomar också i sitt nya liv. Men även  - och framför allt - fint skildrad vänskap och härliga nya relationer.
Hur träffar man någon att tycka om, en evig, alltid lika svår fråga oavsett läggning så klart.
Genom den nya väninnan Linda och hennes flickvän ger sig Sandra ut i gayvärlden på sexdejter, IRL-dejter och fester i sitt sökande efter äkta varma känslor. Hon möter en ny värld och en gemenskap hon känner sig hemma i.
Det här är en befrielseroman, skriven med ett härligt driv och gott humör.



tisdag 16 augusti 2016

Strålande sommarläsning

Jag har inte haft den lässommar med en massa tips som jag lovade i början av sommaren. Sanningen att säga har jag varit så uppslukad av mitt eget skrivande att jag knappt alls läst. Men några böcker har jag hunnit med.
Annars har jag mest ägnat mig åt mitt eget skrivande. Jag håller på med fortsättningen på Om ni inte börjar leva gör jag slut. Arbetsnamnet är Se upp med vad du önskar, det kan slå in. Jag är så inne i mina tankar på vad som händer med mina kvinnor i De fyras gäng!

Men jag har läst en härlig roman som utspelar sig i Frankrike. Min ständiga Frankrikelängtan fick en skjuts av Annika Estassys flyhänt skrivna feel-good-roman Alla dessa hemligheter om Louise som äntligen vågar drömma om ett eget liv sedan maken hastigt dött. En vidrig make. Han lämnar kaos bakom sig och Louise flyr till sin syster i södra Frankrike i byn i Sainte-Marie-sur-Mer. Systern som hon knappt haft någon kontakt med på länge.
Hon är inte vidare trevlig, Louise. Jag blir faktiskt riktigt irriterad på henne. Och jobbigt mesig var hon i förhållande till sin man.  Kan en kvinna idag verkligen vara så okunnig och undergiven?
Så det är inte för Louises skull jag läser romanen utan främst för de fina skildringarna av en liten fransk by, människorna och livet där.
De skildringarna tycker jag är riktigt härliga och jag får en stark närvarokänsla i byn, och vill gärna  hänga på bageriet och de små caféerna.
Men jag undviker nog gärna Louise om jag kommer dit även om det till slut blir lite mer ordning på henne när hemligheter uppdagas och hennes relation till systern fördjupas.





Anne-Lie Högberg debuterade med  Det kommer aldrig mer vara du och nu kommer uppföljaren, Väck mig när det är över. Jag tycker först när jag börjar läsa att det är lite för trivialt.
Men Anne-Lie fångar mig med sin starka berättelse om hur hon precis vid jul inser att knölen i bröstet kanske är cancer och sedan är ingenting trivialt utan mänskligt och nära skildrat.
Hela hennes liv ställs på sin spets och jag blir tagen och gripen av hennes historia som delvis är självupplevd.
Hur påverkas en relation av en svår sjukdom, hur reagerar barn och syskon? Gamla gräl känns plötsligt futtiga i dödens närhet.  Det är så inträngande beskrivet
Jag tycker Anne-Lie Högberg lyckas skildra alla dessa frågor så varmt och gripande - jag blir rörd och drabbad - och vill varmt rekommendera boken.



fredag 29 juli 2016

Sommarlivet med Falu rödfärg och fällda träd


Det tar tid innan man är i sommaren. Nu har vi kommit dit. Det hörs på sommarljuden på ön.  Sommarprat och sommarskratt.

Det känns på att lusten att måla och fixa kommit tillbaka. Just nu målar jag med Falu rödfärg och det är förfärligt vad färgen bleknat överallt. Ju mer jag målar desto mer upptäcker jag av bleknad färg på många ställen.

Men vilken fröjd. Jag KAN måla igen. I två somrar har jag haft så ont i axeln att jag inte kunnat. Nu efter operationen och bra sjukgymnast så går det riktigt bra. Det är glädje!

Den stora tallen är fälld. Det är jag också glad över. Ser ni på stora bilden den fantastiske trädfällaren som klättrat upp? B12 kallas han, och oj så proffsig. Klättra upp, med en motorsåg, ta ner grenarna, sedan lägga den enorma stammen precis där han ville ha den.



tisdag 26 juli 2016

Det där leksinnet, hur bevarar man det?

Små ivriga vattenhämtare
Jag tänker på det där med lek, hur man som vuxen tappat den förmågan och det sörjer jag över. Vi gör massor av saker, mitt äldsta barnbarn och jag. Och det är underbart. Vi läser, skriver, hittar på olika aktiviteter och vi bakar och gör glass, jag har så kul och han också. Jag vet att han älskar att göra "riktiga" saker med oss vuxna. Snickra, kapa ved, göra eld, laga mat.

Men häromkvällen lekte han på gården med ett jämnårigt barn och det var alldeles fantastiskt att se hur de tog in hela gården, hur de sprang och pratade och skrek av skratt och jag kände hur tråkiga vi vuxna är.

Hur förströdda vi ofta är och hur den fantastiska sexåringen stöttar oss, leker våra vuxenlekar. Men vi saknar springa omkring och skratta och leka-dimensionen.
Vi är för tråkiga, tänker jag. Men samtidigt måste man ju vara där man är i sitt sinne, krystade lekar är heller inget kul.
Jag kanske får acceptera att jag är en halvtråkig vuxen och njuta av våra fantastiska stunder då vi gör vuxensaker som på lek?
Men attans, det där leksinnet, hur bevarar man det?
En av sommarens bästa dagar för lille M var när han fick jobba med pappa vid vedkapen
Lille M och jag skapar glassdesserter
Lille M och jag bakar sockerkakor



måndag 25 juli 2016

Sommar och mina allra närmaste och käraste


Tillsammans med barn och barnbarn på ön. Vi umgås med varandra, underbart men inte alltid lätt när sex starka personer plus tre lika starka barn ska ena sina viljor. Ändå går det i år förvånansvärt lätt. Vi känner att vi bygger något tillsammans här på ön. Vårt sommarliv.
Vi har varandra.
Samtidigt är vi smärtsamt medvetna om tidens flykt, kanske mest jag.
När ambulanshelikoptern en tidig morgon dånade in över ön och tog med sig en öbo, som aldrig kommer tillbaka igen till barn och barnbarn. Som försvann från sin familj när sommaren var som vackrast. Så sorgligt. Och en påminnelse om förgängligheten.
En påminnelse om att vårda det man har, älska de som är nära och inte låta kärleken skymmas av onödiga småttiga förtretligheter.

Jag vill hålla kvar, njuta av att fånga ögonblicken med mina kära medan vi äter, leker, målar, liar och är tillsammans med de älskade små barnen, mina tre barnbarn.

Samtidigt når oss nyheterna från världen även hit till den lilla ön, terror och rädsla kryper närmare,och som jag sagt förut, det går inte att intala sig att inte vara rädd. Hur kan man inte vara rädd? 

fredag 15 juli 2016

En dag av sorg

Det är svårt att orka idag efter det brutala vidriga terrordådet i Nice.
Nice, en stad jag återkommit till då och då sedan mitt första besök som liftande tonåring. Länge sen. Så många gånger jag vandrat på Promenade des anglais. Fikat på stranden. Strövat omkring i solen.
En av mina bästa vänner bor där, och ja Nice känns som en stad jag tycker om att vara i. Även i fantasin, när jag skriver, flera kapitel i min senaste bok utspelar sig där.

Vi får inte tappa modet, vi måste leva som vanligt. Så säger vi till varandra. Hur kan man det? Jag vet inte. Jag är en rädd människa, jag längtar inte längre till Paris eller Nice,  ändå vet jag att något ont kan ske var som helst. Världen blir räddare och trängre med denna ondska, dessa oförsonliga unga män så fyllda av hat och så totalt utan respekt för människoliv.

Och vad gör SVT denna hemska morgon? Jo varvar nyheter med mysprat, varvar allvaret med tramsnyheter och vinprat. Det var en respektlös morgonsändning SVT bjöd oss tittare på på denna sorgliga morgon.

Vad ska vi göra? Idag vet jag inte. Jag känner en sorg som gränsar till uppgivenhet, men också vrede. Och vi måste gå vidare. Men hur?






 

onsdag 13 juli 2016

Tallen ska ner, lille vedkaparen är beredd


Idag ska den falla, denna vackra tall. Den står fel, för nära, har blivit så väldig och fäller enorma grenar. Ni hör ,jag har lite ångest och måste förklara varför vi tar bort ett vackert träd. Det är lite sorgligt, det tycke jag allt, att ta bort träd på tomten som funnit här mycket längre än vi.
Men ibland måste man.
Och den lille vedkaparen är så beredd.

lördag 9 juli 2016

Hej manus vi ses sen, verkligheten kallar!


I mina rosa högtalare spelar min franska Spotifylista. Jag sitter vid mitt nya skrivbord i min blå hörna och skriver på andra delen av Om ni inte börjar leva gör jag slut. Den ska lämnas tidig höst och jag har mycket att tänka på.
Det är alltid delikat att skriva tvåan. Hur mycket måste jag återberätta? Inte så mycket att de som läst blir uttråkade, inte så lite  att de som inte läst ettan inte förstår.

Det är fruktansvärt roligt att återknyta bekantskapen med mina kvinnor i de fyras gäng.
Hur gick det för dem när deras drömmar blev verklighet? Det funderar jag nu på när jag sitter i mitt skrivhörn och komplicerar det liv de fick sedan drömmarna uppfylldes.

Milton tittar in ibland och undrar om det inte är dags att göra glass, vår nya favoritsyssla.
– Snart gubben, säger jag.
Snart är det dags. Det blir hallonsorbet idag, tror vi. Och marängtårta med jordgubbar. Vi är dessertteamet, Milton och jag.

Nu kan jag inte vänta längre, jag öppnar min dörr och går ut till de väntande småttingarna på bilden.
– Hej manus, vi ses senare!
Verkligheten kallar.



måndag 4 juli 2016

Livet på ön? Vi grillar och chillar

Livet på verandan. Annica Wennström på besök från andra sidan ön. Fredrik grillar och Elin serverar champagnen.
Lilla Elsas första sommar på ön

Vi firade att sommaren var här, att semestrarna börjat! Annica och jag firade speciellt att våra Bärböcker i serien om familjen kring La Stella nu finns på Storytel. Det är så kul, vi älskar själva de böckerna och nu får de ett nytt liv!

Annars går livet sin underbart gilla gång på ön. Vi grillar och chillar. Det är lilla Elsas första sommar och hon leker fridfullt på golvet precis som mina barn en gång gjorde i samma lilla hus, nu är det mina barnbarn.
De är här nu alla tre.
Underbart att se och lite svindlande att inse att det en gång var jag som var mamma här med små barn, men att de en gång små barnen nu är föräldrar och är här med sina små barn.
Det är allas vår sommarö. På en annan ö pågår en politisk vecka, vi kan inte bry oss mindre om det!

Sommar är bakning också. Vi har ingen kiosk och ingen affär på ön. Så det finns inget godis. Då bakar man i stället!
Glad sommar.
Idag skiner solen över ön!


söndag 3 juli 2016

En egen hörna i ett eget rum

Här är jag i min nya skrivhörna på ön. Ny stringhylla (fasansfullt vilket överpris de tar ut!!) Men nu ville jag ha just en sådan vit hylla i min nymålade blå hörna. Det är inte riktigt färdigt ännu. Jag behöber fler hyllor och måste sortera böcker mm. Men ni ser hur glad jag är. Ett eget rum, skrev Virginia Woolf. Jag har nu en egen hörna i ett eget rum. Inte fy skam!
Nu ska jag se min första fotbollsmatch, jag tycker det är sjukt tråkigt för jag fattar ingenting. Men jag vill så gärna att Island ska slå Frankrike!

fredag 1 juli 2016

En liten skrivhörna bara för mig


Jag åkte in till stan för diverse små saker, alltid glömmer man något och jag kände dessutom ett akut behov av en fin skrivhörna. Jag fixade en gång till ett skrivhus på landet, men det bebos numera av sonen med familj. Så jag tänkte ge mig en ny hörna för jag har så mycket att skriva just nu.  En härlig dead-line. Jag älskar dead-lines, lat som jag är. En lagom piska svingad över mig.

Snart återvänder jag ut med färg och hylla (men attans vad String är dyrt!!!).
Ska bli så kul att inreda en ny skrivplats.

torsdag 30 juni 2016

Så uttråkad att jobbet var en saltöken

När jobbet blev en saltöken
På det mycket intressanta radioprogrammet Kropp och Själ i P1 hade de läst min blogg och hittat ett blogginlägg där jag berättade om hur otroligt uttråkad jag var på mitt senaste arbete (yes, det är länge sen nu!)

Så här skrev jag då i bloggen:
"Jag arbetade som chefredaktör och egentligen var allt bra. Världens två bästa arbetskamrater på redaktionen, en skenbart stor frihet. Men alltmer satt jag och tittade bara ut genom fönstret, surfade, mådde inte bra, lät tankarna flyga. Jag kallade det att jag var utbränd. Men jag var ju egentligen hur pigg som helst. Jag var bara urless på jobbet. Inte att göra tidningen, men av allt det skenbara låtsasarbetet, alla dessa oändliga sammanträden man måste sitta av som chefredaktör, ledningsgrupper, arbetsgrupper, skendemokrati. Allt var redan beslutat innan jag kom till mötena, på de möten där de grundläggande besluten fattades fick jag inte vara med. Det var en repressiv olustig atmosfär på arbetet, det blev allt tystare för vem visste vem som skulle sparkas i nästa nedskärning och det var säkrast att hålla tyst.
För att överleva alla dessa oändliga nära-döden-möten började jag skriva nonsensdikter. Jag skrev flitigt, det såg ut som om jag antecknade, men egentligen skrev jag ner alla floskler som yttrades - och det var många. Härliga! Här sattes det ner foten, här låg projekten i pipelinen. Sedan satte jag ihop flosklerna till dikter. Jag har vänt upp och ner på många papperslådor  men hittar dem inte. Tyvärr, de blev bra.
Detta kunde inte fortsätta. Jag slutade. Ett bra beslut. Jag tillfördes inget och det värsta var att jag inte hellre tillförde något, jag var helt enkelt bara så ohyggligt uttråkad. Bored out." 

Så skrev jag i bloggen.
 

Varför var jag  uttråkad när jag hade ett drömjobb, bra nära arbetskamrater på den lilla enhet där jag var, en del i en stor organisation?
Därför att jag som en känslig person inte klarade av den passiva aggressivitet som rådde på arbetsplatsen, från att ha varit öppen och generös hade den blivit bevakande
Från att ha varit öppen och livlig, blev den tyst och rädd



Jag satt i en ledningsgrupp, men alla beslut var redan fattade när jag kom till de ändlösa mötena, jag visste att de visste att de redan bestämt sig och jag orkade inte med den låtsasleken men hade heller inte kraft att hela tiden ta konflikter
Just den skenbart vänliga stämningen och talet om hur demokratiskt allting var och hur mycket tillit som fanns var det värsta

När jag satt på de där mötena kändes det som om livet pågick någon annanstans och på det där stället ville jag vara. Någon annanstans, där jag är nu.
Det var en så otroligt stark känsla av både utanförskap, längtan, av att inte uppfylla mina innersta drömmar utan göra något meningslöst

Jag längtade efter kontroll över mitt eget liv och kände att jag måste sluta och det gjorde jag.

måndag 20 juni 2016

Hur blockerar jag spamkommentarer?

Varje dag den senaste tiden får jag kommentarer till gamla inlägg på min blogg, mestadels propagerar de för mystiska läkemedel. Eftersom jag själv måste godkänna alla kommentarer innan de publiceras slipper ni se dem. Men jag avskyr dem och undrar om det finns något sätt att stoppa dessa spamkommentarer? Någon som vet?